Åland 2-dagars 2026 Banläggarens utlåtande

Dessa är redan de tredje Åland 2-dagars som jag har haft äran att vara banläggare för. Terrängerna och arenorna har gång på gång varit gynnsamma, men nu är vi redan nära toppen – uppe på Getabergen.

Liksom under tidigare år har jag också haft huvudansvaret för kartan. Kartprojektet för Getabergen började hösten 2024. Ett lämpligt ställe för att inleda offseason efter FM-ultralång. Höstens korta dagar styrde arbetstakten. Pannlampan är en såtillvida lömsk arbetskamrat att man kan fortsätta jobba långt in på natten med den. Kartläggningen sker inte särskilt effektivt, men i mörkret kan man istället föra ut kontroller för träningspaket. I Hamnsundet stötte jag på en grävling. Jag hade inte sett särskilt många människor under veckan, så jag inledde en konversation: ”Jag skulle gärna lägga en kontroll här, om det passar.” Grävlingen tittade en stund, stirrade in i lampans ljus som om den funderade, vände sig om och gick därifrån. Jag tolkade tystnaden som ett godkännande och fick kontrollen på plats. Kartan är stor och blev inte färdig på en enda resa.

Arbetet fortsatte sommaren 2025. Lyckligtvis fick jag förstärkning: Enni och Elias. De tog ansvaret för kartans norra delar. Hettan var olidlig och vi var tvungna att skapa en vattengömma på bergen. Solen stekte på klipporna och även Elias började känna av vätskebristen. Framför sig skymtade han något som såg ut som ett bord. Med redan vacklande steg tog han sig dit. Plötsligt möttes han av vänliga ansikten och en fråga: ”Vill du ha saft?” Elias intygade sig om att det nog var en hägring. Kartläggningen hade gått för långt. Men nej – det var en vänlig markägare som bjöd förbipasserande på saft. En liknande vätskekontroll erbjuds för vissa klasser på söndagens långdistans.

I juli styrde inte dagsljuset arbetet särskilt mycket, och vi trivdes i skogen. Jag hade däremot svårt att sova i hettan och inledde dagen vid femtiden på morgonen. Elias drog i sin tur ibland ut på arbetsdagen till elva på kvällen. De mörka timmarna kunde man istället använda för att renrita kartan – ibland till klockan tre på natten. På det här viset gick kartan framåt i tre skift och blev till slut färdig. Hösten kom igen och nu fick jag ta itu med banläggningen.

Det första jag tänkte var att detta är alldeles för fin terräng för nationella tävlingar – hit borde man få internationella mästerskap. Kul förstås att få arrangera något över huvud taget, men en långdistans måste vi få till stånd. Annars skrapar vi bara på ytan. Lyckligtvis finns det fortfarande gott om terräng kvar utanför kartan om man i framtiden vill ordna större tävlingar.

Efter planeringen av banor brukar det vara önskvärt att ta sig ut i terrängen för att märka ut kontrollpunkterna och kontrollera kartan. I december såg vintern mild ut och vi bokade en resa till januari. Då möttes vi av ett ordentligt snötäcke och det slutade med att jag märkte ut kontroller med hjälp av glidsnöskor. I mars var det dags för ett nytt försök och det var skönt att se att allt var i sin ordning.

I Åland 2-dagars har man vant sig vid raka banor för 10- och 12-åringar. Det har funnits snitslingar och även glada ansikten enligt svensk modell. Den här gången ville de här banorna dock inte riktigt fungera. Stigarna som går över klipporna är svåra att följa även gåendes. Även om jag i princip förespråkar raka banor passar de helt enkelt inte i den här terrängen. Orienteringsförbundet har under de senaste åren betonat en lämplig svårighetsnivå för barnbanor, med all rätt. Efter att ha läst anvisningarna lyckades jag inte skapa ändamålsenliga raka banor för 10- och 12-åringar. Snitslade banor löste problemet. Svårighetsnivån är lämplig och terrängen ändamålsenlig. Snitsling är arbetsamt att föra ut och ta in, men det positiva med en tvådagarstävling är att det ligger en natt mellan starterna.

Banorna för de vuxna tog lättare form. Visserligen är banplanering alltid ett oändligt finjusterande – är man inte nöjd gör man ändringar. Ett stort tack till dem som hjälpt till med banplaneringen och gett sina synpunkter: Anna Ojapalo, Lauri Kahila samt Mikko Lammikko Eskola, övervakare och fader till idén med Åland 2-dagars. Tack även till Soltuna för boendet under kartläggningen och för att vi får använda den fina miljön som arenan.

Hurdan terräng väntar orienterarna på Getabergen? Enligt mig den finaste terrängen på Åland och med säkerhet minnesvärd för alla. Branter som möter varandra, blockfält som utmanar den annars lättlöpta terrängen och den skenbara enkelheten som övergår till detaljerade slutningar. Havsutsikt, höjdskillnader och andra naturliga vägvalselement förstärker orienteringsupplevelsen. Ett ytterligare intressant element i terrängen är ett tiotal stora grottor. Mitt bästa råd till orienterarna i dessa tävlingar är att njuta av en fantastisk tävling.

Varmt välkomna att njuta av påsken på Getabergen!

Anton Kuukka